Bagdad Indigo

Geir Angell Øygarden

I slutten av januar 2003 kjørte to engelske dobbeltdekkere hele veien fra fredens London til det som snart skulle bli krigens Bagdad. De var fulle av fredsaktivister som skulle bo på bombemål i byen for å forhindre den amerikanske invasjonen av Irak. Blant dem var den norske sosiologen Geir Angell Øygarden.

Midt under det voldsomme bomberegnet som fulgte, bodde han på et vannverk sammen med en håndfull andre aktivister. Det han unnlot å fortelle dem, var at han ikke var der for å hindre en krig, men for å beskrive en fra innsiden. I motsetning til de vestlige journalistene som dekket krigen fra et hotell, var Geir helt fri. Han kunne reise fritt rundt i krigssonen, og intervjuet alle slags mennesker som befant seg der – irakiske sivile, irakiske myndighetspersoner, irakiske militære, fredsaktivister, hjelpearbeidere og krigskorrespondenter.

Da amerikanerne nådde Bagdad, skiftet Geir side og ble med US Marines på tokt i byen, og intervjuet soldatene som hadde vært med på hele felttoget gjennom Irak om deres krigsopplevelser, og om hvordan det var å drepe. Bagdad Indigo er boken om reisen inn i krigens mørke hjerte. Den er spennende som en thriller, og intervjuene som er gjort under den stadige trusselen om brå død, er sensasjonelt åpenhjertige. I tillegg inneholder boken lysende og dyptpløyende essayistiske partier, blant annet om fredsbevegelsen, om krig og om å drepe. Til sammen gir dette et enestående bilde av hva krig er, hvorfor de føres og hva som gjør at mennesker blir trukket inn mot dem. Bagdad Indigo er ulik alle andre bøker som har blitt skrevet om krig, og er i mine øyne en av de beste dokumentarbøker som har blitt gitt ut på norsk.

 

Karl Ove Knausgård

 

BAGDAD INDIGO – PRESSEKLIPP

 

VERDENS GANG

En enestående skildring av en reise inn i krigens hjerte.

Ingvar Ambjørnsen / Årets beste bøker

 

AFTENBLADET

Den [Bagdad Indigo] er pakket med historier og refleksjoner, litterære referanser, filosofiske, eksistensielle, etiske og politiske problemer. Den går rett inn i internasjonalt brennbare spørsmål, samtidig som den tvinger uomgjengelige holdningsdannende problemstillinger på enhver som ennå ikke har lagt seg i bekvemt moralsk sideleie, uavhengig av hvor vi ellers måtte befinne oss.



Samtidig er den lettlest, sprudlende assosiativ og fornøyelig, med lange resonnementer og kontante en-linjere, repetitiv for de tungnemme, og samtidig så perspektivrik at man må bli med til slutt for å komme til det målet Geir Angell Øygarden kanskje har satt oss. Det vil ta leseren en ukes arbeid eller to.

[...]

Hvis man over litt tid tar til seg denne flommen av et totalverk, vil man få en mektig opplevelse, og antakelig beveges mellom de mest motstridende reaksjoner, fra protest til innsikt og aha-opplevelser, fra fryd til avsky.



Forfatteren framstiller seg med like mange fasetter som boken, full som den er av poesi og metaforer, vittig og grotesk, klok, like lærd og krevende som sin doktorforfatter, brutalt direkte og beint på, pakket med litterære allusjoner og gjennomganger, pregnante visdomsord, med en umoralsk moralists, en kynikers såre ømhet.

Jan Askelund

 

KLASSEKAMPEN

Gay Angel [Geir Angell] er en behagelig forteller, han har et sylskarpt intellekt og bryter ut i det ene essayistiske partiet etter det andre, samtidig som han er transparent og energisk; vinden blåser gjennom ham og vi får innblikk i et omfattende persongalleri, først og fremst Angels medskjold. Angel flyter på en sky av sosial energi, og det ville ikke være feil å si at han flørter seg hele veien til Irak.

Susanne Christensen

 

MORGENBLADET

Følelsen av å ikke finne sin plass i den skandinaviske samtiden, mandighetens forvitrende muligheter, lengselen etter alternative levemåter for å oppnå den etterlengtede følelsen av autentisitet og intensitet i tilværelsen. Alt er der, selv om Bagdad Indigo i det ytre er en studie av et fenomen: De som før USA gikk inn i Irak i 2003 vervet seg som såkalte levende skjold.

[...]

Jeg må likevel si at ingen annen reportasjebok har gitt meg samme følelse av faktisk å være til stede i Bagdad.

[...]

Etter åtte års omskrivning og redigering, kan det likevel synes merkelig at fraser som «øl, fitte og hornmusikk» ikke er blitt luket ut.

[...]

Denne skriftstemmen har nok ren vilje til å tenke, og tenke om igjen, til at teksten i lange partier holdt meg i en tilstand av engasjert, gjerne også irritert og oppgitt, diskusjon med forfatteren.

Ane Farsethås

 

AGDERPOSTEN

Slike bøker er det svært langt imellom i vårt land.

[...]

Bagdad Indigo er en milepæl i norsk sakprosa og litteratur og må leses og diskuteres i mange år fremover.

Torolf Kroglund

 

FILOLOGEN

At han anerkjenner menns forkjærlighet for krig, gjør at han unngår å falle i de samme retoriske fellene som fredsbevegelsen gjør; han blir aldri moraliserende, aldri selvrettferdig, skyver ikke leseren unna ved å fremstille seg selv som opplyst og god. Ved å droppe den politiske dimensjonen helt, til fordel for den eksistensielle, gjør han rom for at leserens ego er like stort som hans eget. 

Resultatet av feltarbeidet er en massiv mengde slices of lives, som beriker og utvider leserens perspektiv. Boken vil ikke gjøre krigshissere til pasifister, pasifister til krigshissere, eller få gjerdesitterne til å ta steget ned på den ene eller andre siden. Men det eksistensielle perspektivet og den dydsetiske analysen, plasserer den moralske utfordringen der den hører hjemme, på individplan, og vil få enhver seriøs leser til å stille seg spørsmål som: «Hva er jeg villig til å dø for?» og «Hva er jeg villig til å drepe for?»

Kenneth Moe

 

VERDENS GANG

En enormt ambisiøs bok, som på sitt beste åpner opp for en helt ny og ganske overskridende opplevelse av krig.

Sindre Hovdenakk

 

DAGBLADET

I Stockholm sitter den norske sosiologen Geir Angell Øygarden. Som mange andre bortskjemte og moteriktig livstrette mannlige akademikere av sin generasjon, prøver han å finne «det egentlige livet». Han får høre om de levende skjoldene og reiser til Budapest [Istanbul] for å slutte seg til dem.

[...]

Dessverre skjemmes Bagdad Indigo av at Øygarden skriver som en 20 år gammel fersk student i litteraturvitenskap.

Mikal Hem

 

PROSA

Bagdad Indigo er sannsynligvis en klassiker. En knirkete, eksentrisk og til tider frustrerende bok, men like fullt en klassiker, som på mange måter rydder sin egen vei gjennom landskapet.

[...]

Geir Angell Øygarden er et godt eksempel. Han tar med seg sitt store forråd av kunnskaper ut i verden, setter mye på spill i litteraturen og sannhetssøkingens tjeneste, og kommer tilbake med unike erfaringer. Så setter han seg ned og gir alt i syv år for å skrive boka. Det er nesten utenkelig at en norsk forsker skulle kunne gjort noe lignende. For å skrive ordentlige bøker er ingen hobby eller noe man gjør under noen måneders «forskningsfri» ved Berkeley eller Oxford (opphold som i mange tilfeller er akademisk turisme).

Angell Øygardens bok kan leses som en form for sakprosamodernisme. Hans forfatterstemme har ustabile trekk, riktig nok kanskje ikke alltid helt frivillig, noe som peker i retning av modernismen. Alle intervjuene og perspektivene kan sees som et forsøk på å anvende Mikhail Bakhtins teorier om det polyfone i sakprosa. Angell Øygarden nekter dessuten å godta standardkontrakten en sakprosaforfatter normalt inngår med leseren hva dramaturgi og sjangerrammer angår. Samtidig søker han altså etter en essens, eller et sentrum, noe som drar i motsatt retning. Angell Øygarden vil tross alt finne sannheter, ikke vise den som et splintret modernistisk kunstverk, slik en erkemodernist ville gjort.

Uansett, det jeg brukte mot ham ved første lesning, ble en styrke ved andre. Det gikk opp for meg at det ikke bare er personen Angell Øygarden som er sta, sær og modig, men også forfatteren. Begge dyrker outsiderposisjonen inntil det dumdristige, uten å ta noen gisler. Boka er både kalkulert og fri, i en uforutsigbar, original blanding. Den er skrevet av et særegent individ som med store krefter vil sette et avtrykk på omgivelsene, men enda viktigere, i litteraturen.

Morten A. Strøksnes

 

DAGENS NYHETER

Det låter säkert konstigt. Eller i alla fall överdrivet. Men jag tror aldrig att jag har läst en bok som har gjort mig så omtumlad, så skakad, som Geir Angell Øygardens Bagdad indigo.

[...]

Och det är då det blir så obehagligt. Flera gånger under läsningen måste jag lägga undan boken och djupandas.

Det är inte roligt det här, att läsa Bagdad indigo.

Så varför gör jag då det?

Av två skäl. Det ena är att det är som en resa, en erfarenhet, som jag inte skulle vilja vara förutan. Det andra skälet är att jag känner ett ansvar för att fler än jag ska läsa den här boken, det dröjde inte länge förrän jag bestämde mig för att recensera den.

Visst, det är klart att jag har läst starkare, mer subtila skildringar av krig. Säg av Ernst Jünger, Curzio Malaparte och Vassilij Grossman. Men Första och Andra Världskriget känns för mig här och nu 2012 så avlägset. Deras böcker drabbar mig inte lika hårt. Det är betydande litteratur. Det här är något annat.

[...]

Som sociolog var Øygarden intresserad av att studera människor under extrem press. Det var därför, och inte egentligen av något politiskt skäl, som han valde att flyga till Istanbul för att ansluta sig till de bussar som avgått från London.

Bagdad indigo liknar inte någon annan bok jag har läst. Det är inte helt lätt att beskriva den. Som jag uppfattar det består dessa 1 100 sidor huvudsakligen av material som Øygarden har talat in på mikroband, alternativt samtal – eller hysteriska utrop – som han har spelat in från den 13 februari till den 17 april 2003.

Längden. Jag är inte dum. Jag inser att det är svårt att rekommendera en bok som är så här lång. Men man måste vända på steken. Och inse att utan det långsamma tempot, alla dessa dagar av fred, alla dessa personporträtt (som under resans gång kommer att förändras), skulle aldrig krigsutbrottet ha upplevts som så skrämmande. I ett enda slag blir allt som du har läst i tidningar, allt som du har sett på tv om krig egendomligt luftlöst. Det blir som en konstig patiens som utspelas långt där borta.

[...]

Det plågsamma men samtidigt ögonöppnande med Bagdad indigo är att den visar på en klyvnad (eller ett hyckleri) hos mig själv. För utan den respekt som jag instinktivt utan att egentligen vilja det känner inför dem som har befunnit sig på ett slagfält, vore det svårt att tänka sig att någon skulle välja att bli soldat. Ändå. Genom dess närhet. Genom att Bagdad indigo lägger sig så nära mitt eget skinn kan jag inte längre blunda för liken brända till oigenkännlighet på den bro som Øygarden går på. Inne i bilar. Utanför bilar.

Stig Larsson

 

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Sällan har jag, på senare år, läst en bok som uppslukat mig så totalt och som jag inte velat lämna efter avslutad läsning, en bok som inte bara är fascinerande för stunden, en bok som får en att se på världen och på andra människor på ett nytt sätt. Ja, en bok som trots sitt dystra ämne gör livet uthärdligare att leva, lite meningsfullare rentav.

[...]

Geir hävdar gång på gång att han är en kyligt registrerande och "desengagerad" sociolog som bara redovisar hur andra människor tänker, känner och beter sig. Men hela hans bok fungerar ändå som en stridsskrift mot krigets vansinne. Framför allt för att den beskriver krigets förödande effekter på civilbefolkningen och soldaternas psyken. Och för att den så träffande skildrar den moderna teknikens och kulturens effekter på fredsviljan och solidariteten.

[...]

Samtidigt som mycket av texten utgörs av informanternas egna berättelser, filtrerade och översatta till norska, innehåller boken också många djuplodande politiska, konstnärliga och filosofiska resonemang. Geir Angell Øygarden är uppenbart, trots sin relativa ungdom (född 1968), "meget lærd". Men när han strör litterära referenser och citat omkring sig gör han det inte för att pråla med sin lärdom. Det faller sig helt naturligt och äkta. En bildad människa, kort sagt, och sådana är inte så vanliga nu för tiden när allt skall gå så fort och alla tankar skall kunna kondenseras till lättsmält twitterformat.

Margareta Zetterström

 

NORRKÖPINGS TIDNINGAR

Från krigszonen, en sannskyldig "social tryckkammare", bärgar Øygarden ett omfångsrikt material av intervjuer, iakttagelser och reflexioner som inte låter sig stöpas i den akademiska avhandlingens form. I stället skriver han Bagdad indigo, en subjektiv, ironisk, analytisk, humoristisk, allvarlig, vilt krängande 1100-sidig hybridbok, som inte riktigt liknar något annat jag läst om krigets Irak.

Mer än en gång under läsningen, som alltså sker på norska, tänker jag att Øygarden borde ha strukit, koncentrerat, kortat ner, men inser samtidigt att något väsentligt då skulle ha gått förlorat. Vad författaren vill säga kan inte komprimeras till några rader, men kanske kan det visas i en ostyrigt framvällande text som tar med hela rubbet.

Så lyckas Øygarden, triggad av en lust att förstå förutsättningslöst, utan skygglappar, ge en levande och realistisk bild av det paradoxala livet i en krigszon, bortom massmediernas iscensättningar och retuscheringar.

Johan Wilhelmsson

 

ARBETET

Øygarden tränger in under ytan av det postmoderna kriget. Boken är en fantastisk studie av våld och vad det är som driver människor till detta.

Björn Cederberg

 

HELSINGBORG DAGBLAD

Låt mig genast påstå att Bagdad Indigo måste höra till ett av de senaste decenniernas märkligaste arbeten på human- och samhällsvetenskapligt område i Norge och Sverige.

Skandalöst överdådigt i miljöer där man oftast tassar försiktigt ett stycke vid sidan av samhällets skarpa lägen. 

Massivt i sin lärdom, chockerande i sin omutlighet, livsfarligt i sitt fältarbete.

Men också suveränt i sin saklighet och skrivet med en integritet som bara nätt och jämt förmår hålla för det existentiella tryck som forskningen/forskaren utsätts och utsätter sig för. 

[...]

Den diskuterar, till stora delar på mycket hög stilistisk nivå, frågor av slag som man får gå till Dostojevskij för att samtala vidare om.

Det är ett storverk; svart som tiden.

Tomas Forser

 

WEEKENDAVISEN

Bagdad Indigo ligner ikke de andre bøger om krigen, hverken den i Irak eller andre steder. Den blander særdeles velskrevet essaystik og reportage (’lokalet fyldes op som et glas champagne’ og ‘ordene er skrevet med bogstaver sorte som koldbrand’) med sociologisk dokumentarisme - det er forfatteren som forsker og forskeren som forfatter.

Klaus Rothstein

 

Linn Ullmann

«Geir Angell Øygardens Bagdad Indigo er en bemerkelsesverdig og rystende brutal  beretning på så mange plan. Gjennom en mosaikk av forskjellige stemmer, sjangere og uttrykksformer, kombinert med et årvåkent og gjennomtrengende analytisk blikk, både fanger og utfordrer forfatteren leserne sine til det ytterste og det er nettopp dette - det nådeløse og det årvåkne - som gjør hans skildring av den andre Irak-krigen til et mesterstykke i fortellerkunst. I løpet av de over 1000 sidene vokser krigen frem i all sin gru, rystende brutal, avskyelig, ødeleggende  - men også ubehagelig forførende.

Bagdad Indigo er en viktig bok, og like viktig er det at det finnes forlag som er modige nok til å utgi et så kompromissløst og nødvendig verk.»

 

Terje Dragseth

«Bagdad Indigo er en bisarr reiseskildring fra strøk langt borte fra deg og meg og med karakterer du bare kan drømme om, så realistiske og virkelige at man tror det er løgn. En uvirkelig virkelig bok medrivende skrevet om krig og løgn og bedrag og en helt utemmet nesten kynisk nysgjerrighet. Anbefales.»

 

Carsten Jensen

«Syv år tog det Geir Angell Øygarden at skrive sit dybt originale vidnesbyrd fra en af verdens frontzoner. Han drog til Bagdad som fredsvagt, da amerikanerne indledte deres invasion af Irak i 2003, men det var ikke politiske motiver, der fik ham til at sætte livet på spil. Det var en sociologisk nysgerrighed. Han ville tæt på tilværelsen, når den bliver intens og ekstrem, ikke som vogter af freden, men som iagttager af krigen og det menneskelige drama, når det er allermest nøgent og utilsløret.

En beundringsværdig og modig bog af en forfatter, der både bogstaveligt og i overført betydning tør skrive med livet som indsats. Støvsuget for alle tidens fraser og nemme klichér, vrimlende fuld af menneskeskæbner og hårdtvundne, ofte kontroversielle indsigter fra det grænseland, hvor mennesker tvinges til at definere sig selv på ny, giver Geir Angell Øygarden ordet øjenvidne en helt ny betydning. At læse Bagdad Indigo er som at overvære Sisyfos omsider få bakset stenen på plads.»

 

Monika Fagerholm

«Ett mastodontverk, besatthetsskrivning, man läser så ögonen glöder tills sidorna tar slut. Och det spretar, men som bra litteratur gör: med nerv och hjärta.

Drygt 1000 sidor om fredens anatomi och krigets, och var dessa skär varandra – om hat och kärlek och tro och trohet, och hur också dessa skär varandra. Kriget – och freden – som upplevelse, omnipotens och narcissism.

Oförglömliga människor. En riktig thriller, där allt är (nästan) sant.»

 

Erlend Loe

«Et sted i denne boken tituleres forfatteren helt presist som Gonzo-sosiolog. Mange har skrevet om krig, men ingen har gjort det som Geir Angell Øygarden. Bagdad Indigo er et overflødighetshorn av intervjuer, essays, observasjoner og betraktninger av en som først opplevde krigen i Irak som levende skjold, deretter blant de amerikanske soldatene. Angell Øygarden er lærd som et uvær, men samtidig språklig frisk og aldri kjedelig. For en imponerende bok.»

Kjøp boken direkte fra forlaget her.

 

Les mer om forfatteren her.

Bagdad indigo. Geir Angell Øygarden
Bagdad indigo. Geir Angell Øygarden
Karl Ove Knausgård